2017 here I come..

2016 var året då min stora dröm gick i tusen bitar, det var året som vände upp och ner på hela mitt liv, min vardag och min framtid. Det var året då jag en vanlig onsdags eftermiddag i Februari som jag på jobbet fick värk i axeln och aldrig i det ögonblicket hade jag kunnat förutse hur den värken skulle förändra min tillvaro helt och hållet. 

En värk som hållit i sig från Februari ända till idag och som har innefattat oändligt många värktabletter, sömnlösa nätter men framförallt oändligt många tårar. 

Med månaders av sjukskrivning och ovetandes om vad som hänt med min axel fick jag tillslut den hårda domen den 1 Aug att jag drabbats av sekundär Impingement. Simningen kunde jag bara säga tack och hej till och löpningen uteblev. Bara ordet triathlon får mig idag till att vilja bryta ihop då jag inser att min dröm om att få springa över mållinjen på en Ironman är alldeles för långt borta för att jag ska kunna drömma och hoppas. 

Mitt sätt att fly från verkligheten har varit att få sova, jag har tillbringat otroligt många timmars sömn varje dygn för att slippa smärtan. Vid en viss period försökte jag sova så länge så möjligt på förmiddagen så jag bara behövde vara uppe en stund på dagen för att senare längta till kvällen så att jag kunde gå och lägga mig igen. 

För ett år sen var jag vältränad, lycklig och så extremt fokuserad på Ironman Kalmar att jag trodde att ingenting skulle kunna stoppa mig. Men när en stor tjock mur ställdes framför min väg fanns det inga möjligheter att ta mig framåt och förbi. Den första fasen var jobbigast när jag inte ville acceptera faktum att min axel var trasig, sen kom nästa fas när jag beslutade att avanmälan mig från alla säsongens tävlingar. Det kändes en aning bättre rent psykiskt men när överläkaren på ortopedkliniken i Ljungby i samma veva som en privat läkare på Ortho Center i Göteborg sa att jag skulle lägga triathlon på hyllan och bli tävlingscyklist så rasade mitt sista hopp och hela jag föll.

Det har varit en fruktansvärd lång och tuff uppförsbacke i höst och efter många misslyckade rehab försök med min nya sjukgymnast Martina från Göteborg så har jag idag gjort min rehab för axeln utan någon smärta i efterhand. Jag har lärt mig att aldrig hoppats på för mycket men detta är det största framsteget på flera månader så jag ber till allt som finns däruppe att jag nu ska få vända det stora bladet och gå in i 2017 med ett helt nytt hopp. 

Med små steg har jag ändå gått väldigt sakta men ändå framåt. I Februari kunde jag inte diska, hänga upp tvätten, jag kunde inte bädda sängen, jag kunde inte borsta tänderna med högerhand och jag kunde inte ens tvätta håret utan Oskars hjälp för jag hade i princip värk konstant dygnet runt. 

Idag kan jag göra alla dem sakerna (en kort stund) och vissa dagar är värken väldigt dold. 

Med något dåligt som händer i ens liv så följer oftast någonting bra ur det fruktansvärda. Och så har det varit även för mig. Trots att jag aldrig trodde jag skulle komma ur sängen vissa dagar och finna någon meningsfullt i min vardag så tog jag ett av dem bästa besluten i mitt liv, att börja studera till något som jag håller varmt om hjärtat nämligen miljön. Om allt går vägen står jag om 2,5 år utexaminerad till Miljöanalytiker. 

Idag kan jag se tillbaka på 2016 och tänka, det var verkligen ett skitår på många sätt men ändå så inser jag också att jag är frisk och jag har inte fått cancer och min sambo Oskar finns fortfarande kvar stadigt vid min sida så vad kan vara värre än det? 

Nu ska jag höja blicken mot 2017 och inte se tillbaka på det som varit utan det som har hänt, det har hänt. Jag kan inte påverka det nu eller göra någonting åt det. Nu och här är min utgångspunkt inget annat. 

– Att min axel kan få mig att inse vad som är viktigast i livet var 2016 års läxa.

/M 

Dags att hoppa(s)

Jag har fått bryta ihop och jag har fått acceptera situationen som den är nu. Överläkaren på ortopeden i Ljungby var hård och ville hålla mig i koppel. Resan har bara börjat..

När jag dygn efter dygn får fajtas med värken i axeln vare sig det är mitt på dagen eller mitt i natten så tär det på mina krafter. Jag äter receptbelagda värktabletter varje dag men tydligen lever dem sitt egna liv och vill inte alltid hjälpa mig med värken.

Jag som en gång i tiden kände mig stark och i bra vältränad form känner nu att det är ett minne blott.

Det är nu dags för att börja äta mera, dags för att börja styrketräna mera regelbundet och dags för att gå upp i vikt. 

Givetvis bara styrketräna dem delar av kroppen som tillåts för axeln.

Det är dags att tänka om och sätta fokuset på andra mål framåt i tiden för att kunna hålla motivationen uppe. Cykling står högt på listan och varför inte?

Cykelvader är ju alltid snyggt..

Vid min sida finns mina vänner, min familj och min sambo Oskar som lyfter mig högt upp i skyarna. 

Dags att höja beloppet på matkontot för nu ska jag börja äta..

– Det finns alltid andra vägar för att nå tillbaka till sina mål, det är bara det att dem vägarna har många hinder på vägen som gör att det tar väldigt långt tid att komma framåt.

/M

Vad händer nu?

Inombords vill jag bara skrika ut min frustration, bara lägga mig ner under täcket och stanna där. Men jag vet att det inte skulle hjälpa ett dugg. 

Fram tills idag har jag haft hopp, det hoppet försvann när jag idag besökte den privata kliniken IFK Ortho Center uppe i Göteborg för min axelskada.

Jag togs omhand av en väldigt duktig axelspecialist som visste vad han pratade om. 

Efter ett långt samtal om hela mitt händelseförlopp sedan Februari var det dags för undersökning. Han tittade noggrant igenom hela min rygg och axlar och bad mig göra olika rörlighets tester. 

Vi satte oss ner igen och jag kände hur min dom skulle komma som ett brev på posten. Min axel är väldigt instabil och jag är tydligen också mycket över rörlig i samtliga leder i hela kroppen. Till och med leden i mitt lillfinger var över rörligt.

Det hjälper alltså inte att genomgå en operation..

Det jag behöver är en grym fysioterapeut som lägger upp en rehab för mig i 1-1.5 år framöver och som ständigt övervakar mig och min resa framåt..

När läkaren sedan tittade mig i ögonen och sa, ”Du kan väl bli tävlingscyklist istället Marielle?” Då brast det och de tårar som legat i beredskap bara forsade nerför mina kinder..

Bilresan hem bestod mest av tankar på framtiden och massvis med tårar..

Jag är tom just nu och min axel värker som aldrig förr..

– Jag vet att det finns värre besked i livet att få, men just nu är detta fruktansvärt tungt för mig.

/M

Nytt liv

Mitt nya liv gör mig lycklig. Jag har varit sjukskriven alldeles för länge och jag mådde inte bra utav att varken kunna jobba eller träna som jag ville. Så jag har gjort någonting åt saken.

Medans jag förhoppningsvis sakta men säkert bli bättre i axeln har jag valt att i 3 år nu framöver studera till Miljöanalytiker i Kalmar på distans. 

Medans jag antagligen i framtiden också kommer fortsätta träna som en idiot så vill jag även kunna medverka till en bättre miljö. Jag vill dra mitt strå till stacken och det genom att arbeta aktivt med hållbarhet och miljö.

Helt plötsligt fick jag en mening till att stiga upp ur sängen, helt plötsligt gör jag någonting vettigt om dagarna och helt plötsligt känner jag mig så motiverad till att fortsätta kämpa med att nå mina mål. 

Ikväll kom en milstolpe, jag sprang ETT varv runt Växjösjön utan att känna någon smärta i axeln varken under eller efter passet.

 I duschen senare blandades mina tårar med duschvattnet. Jag var så lycklig.

Jag vet inte vad som kommer hända när kortisonet om några veckor går ur kroppen. Kanske faller jag tillbaka med smärta eller så står jag kvar och fortsätter resan framåt. Jag tar inte ut något i förskott, jag bara önskar och hoppas så in i norden.

Igår körde jag realease på mitt nya 75min långa spinning pass på Actic. Jag var i mitt esse och jag besteg berg efter berg av eufori. Häng på nästa gång, du kommer också bestiga berg efter berg. 

– Ibland behövs det en ny vardag för att få tillbaka glädjen.

/ M

No excuses


Det gäller att ibland tänka till utanför boxen och inte se alla hinder utan att kunna se möjligheterna. 

Desto mer jag har planerat att göra, desto mer planering krävs det för att jag ska få in min träning när man befinner sig på bortaplan.

Det blev en tidig morgon då bilen rullade ner till Karlskrona 07.00 då Oskar skulle skriva tenta mellan 09-14. Vad gör man i en stad som Karlskrona för att slå ihjäl 5h? 

Började med en promenad längs kajen. Sedan googlade jag fram närmsta gym, kom dit, tyvärr inte bemannat under sommaren kl 09. Jag tar upp mobilen igen  och gör ett nytt försök och beger mig mot träningsanläggningen Lok & Motion. Med ett snällt leende kom jag in gratis på en provträning ?

1,5h senare kom jag ut nyduschad med ett fint benpass och corepass avklarat. Tog ytterligare en promenad vid Blekinge Tekniska Högskola, hittade en fin klippa som jag beslag tog. Med sol på näsan njöt jag av ögonblicket. 

När Oskar var klar begav vi oss till Kalmar och på vägen dit stannade vi och åt hemmagjord kycklingsallad med pasta. Mums! 

Väl i Kalmar lämnade vi in Oskars cykel hos Cykelogen som sponsrar honom. Service av cykeln innan Ironman på lördag. 

På Oskars träningsschema stod det löpning och simning så vi åkte till Actic/Äventyrsbadet i Kalmar. Då jag jobbar på Actic i Växjö var det inga problem att komma in och träna (gratis givetvis). 

20min löpning på löpbandet för min del sen svirade vi om till badkläder och dök ner i bassängen. 

Nu påväg hem till Växjö efter att ha stannat på Ikea för kvällsmat ?

Jag fullkomligt älskar sådana här dagar!

– Planering, planering och åter planering

/ M

Livet på landet


Då vi bor mitt i centrala Växjö och har PM och TAK 10m ifrån vår lägenhet bojkottade vi Karl Oskar dagarna iår och flydde ut på landet fredag till söndag.

Helt rätt beslut då vi både kunde sova och träna i lugn och ro utan att bli störda av stans festligheter. 

Lite komiskt då vi skrev till hyresägarna när vi ville ha en lägenhet att vi var två triathleter som hellre föredrog en god natts sömn än ett uteliv. Men det finns givetvis fördelar med att bo mitt i centrum också… Hmm.. Kom inte på någon just nu men men..

Idag blev det iallafall 20min löpning för min del och jag känner att hjärtat är med mig men definitivt inte mina ben. Ett tungt benpass på gymmet i torsdagskväll sitter fortfarande kvar och ni vet ju säkert  att känslan av att springa med två stockar inte är det skönaste.

Dock gav mina nya fina löparskor bra tryck i stegen. Min favoritfärg är lila så ni kan ju bara gissa hur bra dem var då :)

På lördag är det dags för Ironman Kalmar för Oskar så fokus denna veckan bli att se till så han får bra näringsrik mat och mycket sömn så han får dem bästa förutsättningarna. 

Jag är minst lika nervös om inte mer nervös än Oskar inför lördag. Den bästa och absolut roligaste dagen på hela året och tänk då hur ännu mer roligare och fantastiskt det hade varit att få stå på startlinjen.

 En vacker dag är jag det, lovar! 

Om två veckor börjar mitt nya liv..

– Ibland är det meningen att saker och ting sker..

/ M

Regn och rusk


Igår stod det på schemat distans cykling så det var bara att ge sig iväg och hoppas på att vind och regn inte skulle hitta mig.

Nog är jag liten men inte så liten.. 

Testade en ny runda som Oskar tipsade om Gårdsby-Rottne-Åby-Berg-Tolg-Asa-Asaryd-Rottne-Gårdsby. En mycket fin runda om det inte varit för blåsten och  alla regnskurar som träffade mig.

Jag slet som ett djur och innan Asaryd kom en grym backe med både motvind och regn, lilla klingan, minsta växeln och jag stod i princip still.. Fick ställa mig upp för att inte trilla av cykeln och väl uppe visade pulsklockan maxpuls! 

Jag var så trött, så blöt och med en liten känning av smärta i höger knä så kom tårarna när jag hade 5mil kvar.

Vilken jävla dag! När jag väl kom hem skakade mina ben av trötthet och jag stöp som en stock rakt ner i sängen.

2,5h senare vaknar jag och är helt färdig! Det tar på krafterna att trampa i motvind. 

Ny behandling av akupunktur idag för att släppa på värk i axel/nacke. Jag hoppas det hjälper! 

– Vissa dagar cyklar och sover jag bara..

/ M

1 Augusti


I’m back, åtminstone här på bloggen. Har haft en sommar som tills mestadels har bestått utav cykling, cykling och åter cykling. Jag hoppas det har gett mig bättre cykelben och det har definitivt gett mig mer hopp, energi och motivation till att fortsätta kampen framåt. 

Idag 1 Aug var en milstolpe då jag äntligen fick träffa en ortoped på Ljungby lasarett som med största sannolikhet kunde diagnostisera min högra axel till Sekundär Impingement.

Sekundär Impingement innebär en för stor ledkapsel och att det är obalans mellan ledhuvudets rörelse i ledpannan och hur rotatorkuffens muskulatur fungerar. Supra- och infraspinatusmusklerna/senorna klarar inte av att centrera ledhuvudet i ledpannan när deltoideusmuskeln aktiveras. Detta innebär att ledhuvudet åker rakt uppåt mot skulderbladsutskottet och orsakar inklämning, trots att utrymmet mellan ledhuvud och utskott inte är anatomiskt för litet som vid primärt impingement.

Efter 6 månaders förtvivlan och värk la jag all min tillit i läkarens händer och det slutade med att han prickade in en fin liten kortisonspruta med bedövning i inuti slemsäcken inne i axeln. 

Jag hoppas verkligen att det är dags att det vänder till rätt riktning nu framöver men givetvis kommer det tar långt tid om nu detta hjälper.

Han gav mig ett leende innan han gick och det sista han sa till mig var:

”Nu åker du hem och så vill jag du ska börja träna”

Jag trodde inte det var sant men nu vill han jag ska testa att promenera, testa att jogga, testa att simma, testa att köra rörlighetsövningar, testa att köra styrka för överkroppen. 

Givetvis med låg intensitet, låga vikter, korta sträckor osv .. 

I’m not back yet MEN jag kanske har börjat se något ljus längst bort därborta 😉

Jag har lovat mig själv att inte hoppas på för mycket och att lyssna på min kropp hur mycket den verkligen klarar av i början. 

Några timmar senare snörade jag på mig mina löparskor som varit bortplockade från skohyllan sen i Februari och började springa, vilken känsla, vilket lyckorus, vilken frihet att få känna sig som Marielle  Pereyra igen :) 

2km blev det och jag har nog aldrig varit lyckligare.

– Hoppet är det jag levt på och som jag kommer fortsätta hoppas på. 

/ M

Genrep 70,3 Jönköping


Om exakt en vecka skulle jag har kört Ironman 70,3 Jönköping. Men eftersom hela säsongens tävlingar har lagts på hyllan så försöker jag motivera mig till att fortsätta kämpa på.

Idag skulle Oskar och Micke köra igenom cykelbanan inför nästa vecka och då var jag snabb med att hänga på dem. 

Tidigt körde vi upp till Jönköping imorse och strax efter kl 09 så rullade vi iväg cyklarna. Växlande väder med sol, moln och en och annan regnskur som blötte ner oss och en vind som var konstant. 

Någon sa att det var uppförrsbackar mest i början på banan, den idioten måste cyklat fel.. För backar fanns det gott om HELA tiden. Med en så snabb cykel som min Black Magic så gick det undan även i nerförsbackarna, nästan för fort ibland för när vinden tillslut tog tag i mig och ville dra ner mig i diket så tänkte jag på mamma och saktade ner:)

Det kändes som att det inte spelade någon roll vilket håll vi än cyklade åt för den där vinden blev vi aldrig av med en enda sekund. Kanske var det några få minuter det var vindstilla när jag slank in damernas toalett i Bunn på Bauers Gästgiveri.

Men jag hade tur som bara kunde ligga på rulle bakom Micke och Oskar som växlade imellan sig om vem som skulle få ta den största smällen längst fram. 

Det kommer kännas vemodigt att återigen stå vid sidan om nästa helg och inte få vara med i hetluften men min tid kommer förr eller senare. 

Jag tycker ändå jag har tillåtelse nu att kunna säga att jag gjort 1/3 av Ironman 70,3 Jönköping. Det är ju alltid något :) 

Cyklarna är med oss och nu beger vi oss hemåt igen. Nästa lördag kör vi laddade upp igen för att köra järnet på tävlingen, ja iallafall Micke och Oskar. 

– Ibland är uppförsbackar fruktansvärt långa…

/M

Tempocup i Ljungby 


Han är bra på att övertyga mig till saker som jag egentligen inte velat göra. Ikväll packade vi bilen med våra cyklar och tillbehör för att bege oss ner till Tempocupen i Ljungby. En tävling på 2 mil med start var 30:e sekund. 

Jag var själv tjej bland 10-15 startande killar/män och mitt mål för kvällen var att inte trilla och helst köra under 40 min.

Regnet stod som spön i backen och jag tvekade på att ens ta mig ur bilen när vi kom fram. Men om vi nu kört hela vägen ner så får jag väl bita ihop och köra. 

Dem första kilometerna kände jag inget annat än blodsmak i munnen och mina ben var som stockar. Efter 1 mil var vändpunkten i en rondell och jag skojar inte om jag körde i krypfart för att inte slå dit. Jag hade klarat det värsta hindret och nu var det bara att pumpa hela vägen tillbaka. 

En blöt, kall och grymt nöjd Marielle kom i mål utan några skråmor och med en tid under 40min. 

Min första tempotävling är gjord och jag lovar det kommer bli flera. 

Oskar cyklade in på 29.03 och hans mål var under 30min så vi båda nöjda över kvällens prestation. 

Jag kan garantera att rumpvärmen satte fint hela vägen hem från Växjö.

Jag har hundratals cykelmil kvar innan jag kan blir en grym cyklist, men någonstans måste jag ju börja så varför inte börja nu? 

– Regn är inget dåligt väder, det gör bara att allt blir väldigt blött. 

/ M