2017 here I come..

2016 var året då min stora dröm gick i tusen bitar, det var året som vände upp och ner på hela mitt liv, min vardag och min framtid. Det var året då jag en vanlig onsdags eftermiddag i Februari som jag på jobbet fick värk i axeln och aldrig i det ögonblicket hade jag kunnat förutse hur den värken skulle förändra min tillvaro helt och hållet. 

En värk som hållit i sig från Februari ända till idag och som har innefattat oändligt många värktabletter, sömnlösa nätter men framförallt oändligt många tårar. 

Med månaders av sjukskrivning och ovetandes om vad som hänt med min axel fick jag tillslut den hårda domen den 1 Aug att jag drabbats av sekundär Impingement. Simningen kunde jag bara säga tack och hej till och löpningen uteblev. Bara ordet triathlon får mig idag till att vilja bryta ihop då jag inser att min dröm om att få springa över mållinjen på en Ironman är alldeles för långt borta för att jag ska kunna drömma och hoppas. 

Mitt sätt att fly från verkligheten har varit att få sova, jag har tillbringat otroligt många timmars sömn varje dygn för att slippa smärtan. Vid en viss period försökte jag sova så länge så möjligt på förmiddagen så jag bara behövde vara uppe en stund på dagen för att senare längta till kvällen så att jag kunde gå och lägga mig igen. 

För ett år sen var jag vältränad, lycklig och så extremt fokuserad på Ironman Kalmar att jag trodde att ingenting skulle kunna stoppa mig. Men när en stor tjock mur ställdes framför min väg fanns det inga möjligheter att ta mig framåt och förbi. Den första fasen var jobbigast när jag inte ville acceptera faktum att min axel var trasig, sen kom nästa fas när jag beslutade att avanmälan mig från alla säsongens tävlingar. Det kändes en aning bättre rent psykiskt men när överläkaren på ortopedkliniken i Ljungby i samma veva som en privat läkare på Ortho Center i Göteborg sa att jag skulle lägga triathlon på hyllan och bli tävlingscyklist så rasade mitt sista hopp och hela jag föll.

Det har varit en fruktansvärd lång och tuff uppförsbacke i höst och efter många misslyckade rehab försök med min nya sjukgymnast Martina från Göteborg så har jag idag gjort min rehab för axeln utan någon smärta i efterhand. Jag har lärt mig att aldrig hoppats på för mycket men detta är det största framsteget på flera månader så jag ber till allt som finns däruppe att jag nu ska få vända det stora bladet och gå in i 2017 med ett helt nytt hopp. 

Med små steg har jag ändå gått väldigt sakta men ändå framåt. I Februari kunde jag inte diska, hänga upp tvätten, jag kunde inte bädda sängen, jag kunde inte borsta tänderna med högerhand och jag kunde inte ens tvätta håret utan Oskars hjälp för jag hade i princip värk konstant dygnet runt. 

Idag kan jag göra alla dem sakerna (en kort stund) och vissa dagar är värken väldigt dold. 

Med något dåligt som händer i ens liv så följer oftast någonting bra ur det fruktansvärda. Och så har det varit även för mig. Trots att jag aldrig trodde jag skulle komma ur sängen vissa dagar och finna någon meningsfullt i min vardag så tog jag ett av dem bästa besluten i mitt liv, att börja studera till något som jag håller varmt om hjärtat nämligen miljön. Om allt går vägen står jag om 2,5 år utexaminerad till Miljöanalytiker. 

Idag kan jag se tillbaka på 2016 och tänka, det var verkligen ett skitår på många sätt men ändå så inser jag också att jag är frisk och jag har inte fått cancer och min sambo Oskar finns fortfarande kvar stadigt vid min sida så vad kan vara värre än det? 

Nu ska jag höja blicken mot 2017 och inte se tillbaka på det som varit utan det som har hänt, det har hänt. Jag kan inte påverka det nu eller göra någonting åt det. Nu och här är min utgångspunkt inget annat. 

– Att min axel kan få mig att inse vad som är viktigast i livet var 2016 års läxa.

/M