Dags att hoppa(s)

Jag har fått bryta ihop och jag har fått acceptera situationen som den är nu. Överläkaren på ortopeden i Ljungby var hård och ville hålla mig i koppel. Resan har bara börjat..

När jag dygn efter dygn får fajtas med värken i axeln vare sig det är mitt på dagen eller mitt i natten så tär det på mina krafter. Jag äter receptbelagda värktabletter varje dag men tydligen lever dem sitt egna liv och vill inte alltid hjälpa mig med värken.

Jag som en gång i tiden kände mig stark och i bra vältränad form känner nu att det är ett minne blott.

Det är nu dags för att börja äta mera, dags för att börja styrketräna mera regelbundet och dags för att gå upp i vikt. 

Givetvis bara styrketräna dem delar av kroppen som tillåts för axeln.

Det är dags att tänka om och sätta fokuset på andra mål framåt i tiden för att kunna hålla motivationen uppe. Cykling står högt på listan och varför inte?

Cykelvader är ju alltid snyggt..

Vid min sida finns mina vänner, min familj och min sambo Oskar som lyfter mig högt upp i skyarna. 

Dags att höja beloppet på matkontot för nu ska jag börja äta..

– Det finns alltid andra vägar för att nå tillbaka till sina mål, det är bara det att dem vägarna har många hinder på vägen som gör att det tar väldigt långt tid att komma framåt.

/M

Vad händer nu?

Inombords vill jag bara skrika ut min frustration, bara lägga mig ner under täcket och stanna där. Men jag vet att det inte skulle hjälpa ett dugg. 

Fram tills idag har jag haft hopp, det hoppet försvann när jag idag besökte den privata kliniken IFK Ortho Center uppe i Göteborg för min axelskada.

Jag togs omhand av en väldigt duktig axelspecialist som visste vad han pratade om. 

Efter ett långt samtal om hela mitt händelseförlopp sedan Februari var det dags för undersökning. Han tittade noggrant igenom hela min rygg och axlar och bad mig göra olika rörlighets tester. 

Vi satte oss ner igen och jag kände hur min dom skulle komma som ett brev på posten. Min axel är väldigt instabil och jag är tydligen också mycket över rörlig i samtliga leder i hela kroppen. Till och med leden i mitt lillfinger var över rörligt.

Det hjälper alltså inte att genomgå en operation..

Det jag behöver är en grym fysioterapeut som lägger upp en rehab för mig i 1-1.5 år framöver och som ständigt övervakar mig och min resa framåt..

När läkaren sedan tittade mig i ögonen och sa, ”Du kan väl bli tävlingscyklist istället Marielle?” Då brast det och de tårar som legat i beredskap bara forsade nerför mina kinder..

Bilresan hem bestod mest av tankar på framtiden och massvis med tårar..

Jag är tom just nu och min axel värker som aldrig förr..

– Jag vet att det finns värre besked i livet att få, men just nu är detta fruktansvärt tungt för mig.

/M