1 Augusti


I’m back, åtminstone här på bloggen. Har haft en sommar som tills mestadels har bestått utav cykling, cykling och åter cykling. Jag hoppas det har gett mig bättre cykelben och det har definitivt gett mig mer hopp, energi och motivation till att fortsätta kampen framåt. 

Idag 1 Aug var en milstolpe då jag äntligen fick träffa en ortoped på Ljungby lasarett som med största sannolikhet kunde diagnostisera min högra axel till Sekundär Impingement.

Sekundär Impingement innebär en för stor ledkapsel och att det är obalans mellan ledhuvudets rörelse i ledpannan och hur rotatorkuffens muskulatur fungerar. Supra- och infraspinatusmusklerna/senorna klarar inte av att centrera ledhuvudet i ledpannan när deltoideusmuskeln aktiveras. Detta innebär att ledhuvudet åker rakt uppåt mot skulderbladsutskottet och orsakar inklämning, trots att utrymmet mellan ledhuvud och utskott inte är anatomiskt för litet som vid primärt impingement.

Efter 6 månaders förtvivlan och värk la jag all min tillit i läkarens händer och det slutade med att han prickade in en fin liten kortisonspruta med bedövning i inuti slemsäcken inne i axeln. 

Jag hoppas verkligen att det är dags att det vänder till rätt riktning nu framöver men givetvis kommer det tar långt tid om nu detta hjälper.

Han gav mig ett leende innan han gick och det sista han sa till mig var:

”Nu åker du hem och så vill jag du ska börja träna”

Jag trodde inte det var sant men nu vill han jag ska testa att promenera, testa att jogga, testa att simma, testa att köra rörlighetsövningar, testa att köra styrka för överkroppen. 

Givetvis med låg intensitet, låga vikter, korta sträckor osv .. 

I’m not back yet MEN jag kanske har börjat se något ljus längst bort därborta 😉

Jag har lovat mig själv att inte hoppas på för mycket och att lyssna på min kropp hur mycket den verkligen klarar av i början. 

Några timmar senare snörade jag på mig mina löparskor som varit bortplockade från skohyllan sen i Februari och började springa, vilken känsla, vilket lyckorus, vilken frihet att få känna sig som Marielle  Pereyra igen :) 

2km blev det och jag har nog aldrig varit lyckligare.

– Hoppet är det jag levt på och som jag kommer fortsätta hoppas på. 

/ M

Kommentera