Smärta


Jag trampar just nu vatten i ett alldeles för stort hav. Hur hittar jag viljan och energin till att ta mig in till land? Jag har så svårt att urskilja vilket håll som är närmast och vilket håll som är rätt väg att gå.. 

Vissa tycker att jag är stark som orkar hålla motivationen uppe men dem ser mig inte sen när jag fullständigt rasar innanför våra lägenhetsväggar. 

Igår nådde jag den absolut värsta värken under hela min ”trasiga axel period”. Även ifall jag hade tryckt i mig 3 Iprem så var smärtan outhärdlig. Tårarna rann och det är inte ofta jag känner att jag inte orkar med mig själv.. 

Hade jag mött någon med en yxa på stan i handen så hade jag betalat för att låta personen hugga av mig armen, jag hade gjort vad som bara smärtan försvunnit.

Idag är det bättre och tankarna om yxan är borta men fortfarande är jag ute på djupt vatten och famlar utan några lyckade framsteg. 

– Dagar med smärta är inga meningsfulla dagar. 

/M

Längtan


Så nära men ändå så långt borta.. Jag ville bara hoppa i och känna på känslan när jag få vara fisken i vattnet, bara 25m hade räckt men jag kom inte närmare än såhär igår.

Oskar hade simtest igår och behövde mig vid kanten för tidtagning och coachning för hans 20st intervaller. 

Det är nu över 3 månader sen jag befann mig där i simbanan med min simgrupp 3 dagar i veckan. Jag ber till alla gudar som finns att jag är tillbaka i vattnet till hösten igen. Innan dess får jag hålla mig land. 

En vecka kvar till Växjö Triathlon som skulle varit mitt startskott inför säsongen. TUNGT att stå vid sidan om iår..

Oskar min sambo sa häromkvällen till mig innan vi skulle gå och lägga oss: 

” Marielle, stressa inte.. Det är 2017 som kommer bli vårat år”

Det kom en massa tårar och sen dess har jag försökt banka in den där meningen i huvudet på mig själv.. 

– Jag är bara 27 år gammal, jag kommer hinna göra många Ironmans innan jag blir gammal och grå…

/ M 

överkörd


Ja ni ser rätt, precis såhär ser det ut när jag haft en riktigt dålig dag och behöver muntras upp. Jag är långt ifrån perfekt och även jag har mina laster..

Har varit matt och hängig idag med en tung huvudvärk så jag har befunnit mig i sängen under mitt täcke hela dagen. Har sovit och sovit då jag kännt mig helt överkörd. 

Det känns okej för mig att vara dödstrött och slutkörd efter att ha sprungit ett marathon men att känna sig slutkörd för att inte ha gjort någonting är mer knäckande för mig.. 

Idag sket jag fullständigt i allt jag står för med näringsrik mat.. Idag åt jag precis det jag kände för att äta och vet ni vad? Det var fruktansvärt GOTT och jag ångrar mig inte en enda sekund. 

 Hur ska man kunna göra allt till punkt och prickar varje dag år ut och år in? 

/ M

Status


Min status nuförtiden med min axeln har varit en berg och dalbana utan dess like. Vissa dagar kommer värken och går utan att jag kan se något direkt mönster i det hela. Försöker göra saker som inte påverka den i allt för stora drag för att den ska få vila i lugn och ro. 

Fortfarande är promenader inget jag kan göra men däremot kan jag cykla.. Så jag cykla och cykla och känner knappt någonting under tiden eller efteråt, det är en fantastisk känsla. 

Har ofta värk på morgonen och förmiddagarna då jag legat på axeln under natten. Det är svårt att i sömnen styra mig själv till att inte ligga på min favorit sida..

Det soliga vädret gör mig gladare, positivare och mer motiverad. Har påbörjat en laserbehandling på axeln som förhoppningsvis ska hjälpa mot smärtan. Jag har kört en gång och än så länge känns det faktiskt ganska bra. Vågar dock inte hoppas på för mycket. 

Jag är väldigt tacksam över att Oskar, min sambo står ut med mig vissa dagar när jag känner att allt rasar. Han är otroligt tålmodig, ödmjuk, omtänksam och positiv. 

Jag är sjukskriven några veckor till och nu hoppas jag på att dessa veckor skall visa på en förbättring. 

– Idag hade jag gjort vad som helst för att få springa en liten runda. 

/ M 

En bra dag 


Jag är glad över att jag kan göra åtminstone någonting i konditionsväg trots min instabila axel. Cykling känns förvånansvärt bra då jag kan fixera min axel intill kroppen utan att behöva röra den direkt och då känns allting väldigt bra. 

Jag trampade iväg efter lunch och 4mil senare avslutade jag passet med en lugn fridfull stund i solen. 
Det var längesen jag kände sådan frihet som idag, så längesen jag log inombords när jag bara svepte fram på vägarna och så längesen jag för en gångs skull nästan glömde bort min instabila axel. 

Jag vet inte vad som hände sen.. 

3 timmar senare gick jag med en pizzakartong i famnen, läsken och godispåsen befann sig  i kassen i Oskars hand.. 

Det ska vara gott av leva också 😉 

– Idag var det en bra dag helt enkelt. 

/ M 

Korsord


Jag vill tacka mamma och pappa för att dem fick mig till att börja lösa korsord som barn. Varje lördagsmorgonen hemma i Nöbbele så satt mina föräldrar och löste korsord tillsammans i Smålandsposten och jag satt och löste barnkorsordet. 

Tillslut tyckte jag barnkorsordet var alldeles för lätt och det var så litet så jag var klar på bara 5min.. 

Som barn och kanske även nu som vuxen hade jag svårt att acceptera någonting jag tyckte var fel. Varför skulle jag få ha ett pyttelitet korsord som var typ längst ner i ena hörnet på tidningen medans mamma och pappa fick två helsidor fulla med kryss? Deras kryss räckte ju hela helgen :( 

Så efter ett utbrott en lördagsmorgon tog jag en penna och ett papper och skrev in till Smålandsposten och klagade över detta. 2 veckor gick utan svar och jag gav upp. 

Har löst korsord sen dess sporradiskt i alla år och har nu blivit en korsordsnörd på bara några veckor. 

Att be Oskar om hjälp när det kör ihop sig gjorde jag EN gång… Sedan dess insåg jag han inte äns fattar att korsord handlar om synonymer och ett speciellt tänk. Just det tänket har inte Oskar, men han är bra på så mycket annat så något kan jag väl få vara bättre på :) 

Imorgon hoppas jag kunna ut och cykla lite med min Black Magic 😉 

– Just nu är det svårt för solstrålarna att nå mig.. 

/ M 

Tiden

Hur långa mina dagar än är nuförtiden så går tiden ändå på något sätt framåt. Jag vaknar på morgonen och längtar tills kvällen. Vecka efter vecka passera och det känns som att jag lever i en annan värld.

Jag har för mycket tid för att tänka, för mycket tid till att fundera och för mycket tid till att känna efter. 

Innan längtade jag efter de stunder jag stannade upp i vardagen och hann reflektera över saker och ting. Nuförtiden hinner jag analysera varenda liten sekund. 

Tankar kommer och tankar går och det känns som jag slösar med tiden. Jag ser framför mig hur mycket nödvändigt jag hade kunnat göra om jag varit lika effektiv som innan. 

Min axel är med mig och påminner mig så fort jag anstränger den lite för mycket. Jag får då gå ner i tempo och försöka ta det ännu mer lugnare.

Tid är pengar sägs det? Jag börjar verkligen fundera på om det stämmer? 

Längtar tills den dagen jag vaknar upp och är tillbaka i min normala vardag.

– Tiden är ett märkligt fenomen

/ M 

P.s Det är inte min unge i vagnen 😉 

Skit också 


Och så blev det 1 Maj och Växjöloppet skulle gå av stapeln. Det tog emot att gå ner och se alla sprudlande, energiska löpare som var mitt uppe i alla förberedelse. 

Men jag lämnar inte min sambo utan stöd så det fick bära eller brista.

Vädret kunde inte varit mer perfekt, mulet med några solglimtar och totalt vindstilla. Jag kände hur tungt mitt bröst blev och tårarna var nära.. 

Jag hade antagligen varit i bra form detta året och det grämer mig så fruktansvärt mycket. Förra året gled jag in efter 21.1km på 1.34 och hamnade på en 6:e plats. En för mig grymt bra tid och placering som jag gärna hade velat utmana detta året. 

Och så helt plötsligt så stod jag där mitt på tävlingsområdet där det var fullt pådrag vart jag än tittade. Vissa värmde upp, vissa skalade bananer, vissa minglade runt och bara små pratade medans andra precis kommit i mål och höll på att svepa en stor hamburgare genom strupen. Det var full aktivitet och alla såg så otroligt glada och tillfredställda ut. 

Jag imponeras av alla själar som troligtvis tränat mer eller mindre hårt för denna dagen och som har bestämt sig för att ge allt plus lite till.

Jag önskade dock att jag hade haft samma känslor inom mig som alla dessa löparfantaster men idag var det svårt att finna ord på vilken stor besvikelse som kokade inom mig. 

Känslan att inte få vara med, att inte få vara en del av hela gänget som sprang kändes rent kraskt åt HELVETE! 

Det var tunga steg som tillslut tog mig hem..

– Jag fullkomligt älskar att springa och jag fullkomligt hatar att inte kunna göra det. 

/ M