leopardbananen


Den är gul, den är böjd och den räddar mig många dagar då min energi är slut. Jag älskar den inte men det är något som bara måste finnas hemma i våran fruktskål. 

Jag minns när jag var 10 år gammal och jag var på semester i Mexico med min familj och jag total vägrade äta maten där och det enda mamma fick i mig var bananer. Jag åt bananer morgon, middag och kväll i mer än 3 veckor.

När vi kom hem från semestern kunde jag inte äta bananer på flera år, jag hade praktiskt tagit förätit mig på bananer så det stod mig upp till halsen.

Idag äter jag nästan minst en banan om dagen. Är det inte i gröten så är det i yoghurten, i smoothien, i fruktsalladen eller i någon bananpannkaka eller helt enkelt äter jag den bara som en banan rakt upp och ner efter träningen. 

Min mamma har alltid lärt mig sen jag var liten att en ”riktig” banan är en såkallad leopardbanan som har bruna prickar på sig och är väldigt mjuk. 

Jag var ett lättlurat barn som gick på allt min mamma sa till mig och tro det eller ej men för mig är fortfarande en riktig banan en leopardbanan. 

Jag minns någon gång min pappa skulle ge mig en banan och jag tyckte den var alldeles för gul och hade inte alls många bruna prickar och var hård.. Han tog bananen ur mina händer kastade den rakt ner i golvet några gånger sen tog han upp den och gav den till mig och sa:             ”Nu Marielle, är det en leopardbanan” 

Jag sken upp som en sol och började skala bananen som nu var en riktigt leopardbanan. 

Livet behöver inte vara svårare än så.. 

– Länge leve leopardbananen ✌?️

/M 

allt för kärleken



Har varit en riktig spontan helg där jag utan att jag vetat om det legat i jour för att tillgodose Oskars behov.. 

I fredags eftermiddag stack Oskar iväg på en löptur och jag tänkte då passa på att krypa ner i sängen för en tupplur, någon timme senare ringde Oskar och väckte mig och sa:

”Kommer du ner till Växjösjön snart så kan du ta lite bilder på mig, jag är där om 10min” 

Jag tänkte inte på det förräns jag satt påklädd påväg ner mot sjön på min cykel att hade alla flickvänner gjort detta? 

Oskar tog det för givet att jag skulle gå upp ur sängen, ta på mig ytterkläderna och bege mig ner till Växjösjön för att ta ett kort på honom, jag insåg också att jag själv tog det för givet eftersom jag gjorde det utan att äns fundera på andra alternativ. 

Sedan blev det lördag och Oskar stack iväg strax efter 10.00 för 4h cykeldistans ute i det kalla, blåsiga, regniga, snöiga vädret. Jag själv var lite mer bekväm av mig så jag satte mig på cykeln hemma i vardagsrummet istället för att avverka mina timmar i ett varmt, oblåsigt väder.. 

Jag hade hunnit cykla ca 1.30h tills min telefon ringde och jag hörde en frusen, nedstämd, uppgiven Oskar i andra ändan..

”Kan du hämta mig, det går inte längre, jag fryser om mina fötter och händer.. Jag är i Tingsryd…”

Jag hoppade av cykeln, stängde av pulsklockan drog på mig överdrags kläder, packade mat, dricka, kläder och skor till Oskar och på mindre än 10min satt jag sedan i bilen påväg ner mot Tingsryd..

Strax innan Tingsryd ser jag min fina sambo stå och huttra vid en busshållplats mitt i ett snöigt och regnigt skitväder och jag hade inte tänkt en enda sekund på att jag inte skulle hämta honom.. 

När man är nyförälskad gör man oftast allt för sin partner, det har gått snart två år nu och jag gör fortfarande allt för min Oskar och antagligen gör jag det för att jag fortfarande är lika nyförälskad i honom.

– Att ge och ta är det kärlek handlar om

/ M
 

BOOOM

  
Och där kom den, i ett blått litet paket.. Min tävlingsdräkt som jag hade tänkt tävla med under säsongen 2016. Åh vad tråkigt det känns att få vänta över ett år till innan jag får använda den. 

Den satt som en smäck och det kändes tragiskt när jag la in den i garderoben på hyllan längst in.. Hmm.. Några spinningpass får nog tribyxorna testa på ändå..

Fick ett sådant sug på att ställa mig på startlinjen och bara köra järnet för en sekund när jag tittade på mig själv i spegeln.. 

Skönt att allt material och utrustning är fixad och klar tills nästa år, då behöver jag bara lägga fokus på all min träning, kost och vila :) 

Fundera ibland på att bara vilja spola fram tiden till efter sommaren så jag kan börja om på nytt och lägga upp en plan.. 

– Om ni bara visste hur många myror i brallan jag har just nu..

/ M 

Rehab

  
Det blir inte roligare än såhär, rehab varje dag är min vardag och jag har aldrig längtat tillbaka till mitt vanliga liv som jag gör nu.. 

Vissa dagar känns det mer okej, vissa dagar känns det definitivt inte okej någonstans.. 

Jag hoppas att efter jag blivit bra i min axel kunna uppskatta att få göra det jag vill utan att känna smärta och värk hela tiden. Tanken på att bara få gå ett varv runt Växjösjön hade gjort mig fullständigt överlycklig i dagsläget.

Mina perspektiv på livet har minst sagt förändrats och jag ska verkligen ta till vara på varje ögonblick jag får framöver som inte orsaka mig någon smärta. 

Jag vet att jag kommer bli bra i min axel, jag vet att jag kommer se tillbaka på denna tiden som en lärdom och jag vet att jag kommer hitta tillbaka till mitt rätta jag, till min glädje, till min vardag och till mitt triathlonliv.. en vacker dag! 

Vad vore livet utan hinder på vägen? Vad vore livet utan problem? Jag lär mig av mina misstag och jag lär mig att ta mig igenom dem. 

Jag har någonstans inom mig nu insett på riktigt att jag kommer inte kunna uppfylla mina mål iår, jag har accepterat det trots att det känns tungt. 

Jag har kommit några steg på vägen, jag har brutit ihop och jag har nu accepterat faktum och nu gäller det bara att mala mig igenom en tuff, hård uppförsbacke i motvind. När jag väl kommit upp på toppen igen kommer jag andas ut, jag kommer känna mig stark och ha en motivation utan dess like.. 

– Nu finns det bara en väg framåt…

/ M

Inspiration

 
Imorse vaknade jag och möttes av ett mail som förändrade hela min dag.. 

” Hej på dig Marielle! 

Svårt att inleda det här mailet för det finns liksom inget bra sätt att beskriva hur jag lider med dig just nu. 

Jag har hört via pappa och sett på din blogg (som jag kollar alldeles för många gånger om dagen) att din axel inte blir bättre och att den nu tvingat dig att ge upp säsongen. Även om jag antagligen aldrig kommer kunna förstå hur SKIT det måste kännas så är jag övertygad att om det är någon som kan ta sig igenom det där så är det du. 

Marielle Pereyra är för mig fortfarande den extremt energiska instruktören på Actic som man då och då ville slita av spinningcykeln, eller bara gå fram och putta omkull på Tabatan när man körde de sista dipsen och visste att det skulle bli ännu värre i nästa övning. Då hörde man bara ett glatt ”kom igen nu gänget” som om det var uppvärmningen vi fortfarande höll på med. 

Marielle Pereyra är en GLAD och ROLIG tjej som smittar av sin glädje på folket runt omkring sig och kan vända en dålig dag till en bra.

Marielle Pereyra är också på många sätt den huvudsakliga anledningen till att jag, en person som aldrig provat mig på ett triathlon, helt plötsligt bestämt mig för att nästa år stå på startlinjen för att genomföra Ironman 70.3 Jönköping. Det är DU och den INSPIRATIONSKÄLLA din blogg (eftersom jag tyvärr inte träffar dig i verkligheten längre) är som får mig att våga testa något nytt och tänka att det ju faktiskt kan gå om man bara ger sig fan på det. Det kommer göra ont och det kommer ta tid men att ge upp är inget alternativ. Det är också dina Tabata-intervaller från spinningcykeln jag planerar att köra när jag ska på uttagning till spinninginstruktör om några veckor på Campushallen här i Linköping. 

Du är en inspirerande människa Marielle, låt inte axeln förändra det! :) 

Kör hårt med rehaben Marielle så tar vi nästa säsong med storm (eller ja, iaf en vindpust för min del)! 

”You may see me struggle, but you will never see me quit!”

//Jakob ”

Jag steg ur sängen efter jag läst detta mail och kände mig starkare än någonsin. Jag är så otroligt tacksam och berörd av detta underbart fina mail som gjorde hela min dag. 

Detta ska jag aldrig glömma, TACK Jakob du är numera min inspiration och förebild! 

– När någon hjälper dig framåt så finns det alla möjligheter i världen för att lyckas. 

/ M

Vrida tillbaka klocka 

  
Hade jag kunnat vrida tillbaka klockan så hade jag velat göra det.. Men tills när då? Jag hade velat ta reda på exakt vad som orsakade min överansträngning i axeln men troligtvis har det varit en kombination med både mitt arbete och min träning och då framförallt min simning.

Det handlar bara inte om att komma tillbaka och bli bra igen utan att se till så att det inte händer igen.. 

Livet kunde varit värre, mycket värre men just nu är detta det värsta. Jag har snart rivit ner hela vår lägenhet, jag har snart tittat på alla serier på Netflix och jag har snart käkat i mig en årsförbrukning av värktabletter..

Vardagar blir till helger, helger blir till vardagar och min tidigare rutin, struktur och  planerade liv är som bortblåst.. 

Trodde aldrig det skulle kännas så meningslöst och deprimerande att ställa klockan för att inte har någonting till att stiga upp till.. Kanske lite svårt att förstå. 

Jag försöker faktiskt inte gå upp för tidigt för att mina dagar inte ska bli så fruktansvärt långa.. 

Tiden läker sår och tiden kommer läka min axel.. 

– Jag kämpar på för det är det enda jag kan göra just nu. 

/ M

Säsong 2016 tack och hej

   
 
Det känns precis som om någon har smällt till mig på käften och handlöst föll jag rakt ner på bottnen. Det gör ont i hela mig och trots det så finns inte ett enda synligt blåmärke på min kropp.. 

Jag har kämpat med min starka vilja, min tro på att det ska bli bra och mitt sista hopp om att jag hinner blir redo inför Ironman Kalmar den 20 Aug och idag behövdes det ta ett beslut för att göra en avanmälan till alla tävlingar inför säsongen 2016..  

I snart 1,5 år har jag tränat för att kunna springa över mållinjen på Ironman Kalmar 2016 och nu vet jag att det inte kommer att hända.. 

Jag är besviken, ledsen, arg, förbannad, frustrerad och helt mållös…

Jag hade aldrig tänkt och tänker inte ställa mig på startlinjen helt oförberedd och med en vetskap om att jag inte tränat som jag skulle inför Kalmar. Ska jag göra någonting så ska jag göra det ordentligt till 110% och kan jag inte göra det så tar jag hellre ett steg tillbaka och väntar till Ironman Kalmar 2017 istället.. 

Just nu är det inte min värk i axeln som är den värsta smärtan, den värsta smärtan sitter i mitt huvud..

Nu väntar en fortsatt tuff tid framöver med att hitta tillbaka till vardagen, till motivationen, till rehaben, till glädjen och till mitt triathlonliv.

Jag har sagt att jag inte tänker ge upp, jag får bara se det som ännu ett år till av förberedelse och ännu mera träning för jag har bestämt mig, jag tänker förr eller senare springa över den där jävla mållinjen..

Jag vet att jag kommer dit så småningom, för med en sambo som finns hos mig dygnet runt och som reser mig upp varje gång jag faller så kommer både han och jag nå våra drömmar tillsammans. 

– Jag tänker aldrig sluta drömma om att en vacker dag bli en Ironman.

/ M